Tusen år sedan förra gången jag skrev, men ibland måste man få skriva av sig…
Att jobba inom skolan innebär så galet mycket: glädje, frustration, stimulans, uppgivenhet, lycka, sorg osv. Inte så konstigt – vi jobbar ju med människor. Under de drygt 20 år jag jobbat inom skolan har vårt arbete utsatts för allt starkare kritik. Varför har det blivit så? Det har gått åt många sömnfattiga nätter till att fundera på orsaker till varför media, privatpersoner (både med och utan insikt i skolan) och inte minst politiker har kritiserat verksamheten och haft handfasta förslag på vad som borde göras för att komma till rätta med problemet. Det jag alltmer börjar landa i är att det är synen på kunskap som är roten till detta. Vad är kunskap? Är det objektivt eller subjektivt? Vem har kunskap? Hur mäter man det? Svaren på dessa frågor går isär både i samhället i stort och inom skolvärlden. Att pedagoger (och de pedagogiska ledarna) inte är överens sinsemellan är nog en starkt bidragande orsak till att övriga samhället kritiserar oss inom skolan. Vissa inom skolan anser att samhället har förändrats så mycket att skolan omöjligen kan se ut som den gjorde för 60 år sedan: fakta- och “utantillkunskaper” som bas och prov med poäng för att mäta graden av tillägnad kunskap. Andra anser att ett visst mått av detta – måttet kan variera stort – måste finnas med för att barn och ungdomar ska kunna förstå sin omvärld och inte behöva googla så fort de ska göra något som kräver ett visst intellekt. Problemet kanske inte bör beskrivas så grovhugget som jag gör, men jag gör det nu för att inte trassla in mig mer i mina tankar.
Om kunskapssynen spretar inom skolvärlden är det inte konstigt att experter – både verkliga och självutnämnda – kommer från alla håll och kanter för att hjälpa till att styra upp verksamheten “så förfallet äntligen kan upphöra.” Jag önskar att jag hade lösningen på hur skolan kunde enas och visa omvärlden att vi professionella pedagoger är eniga om hur vi bäst utövar vårt yrke. Självklart har jag min egen åsikt i detta, men det är inte den jag vill framföra här och nu. Nu vill jag bara få ur mig tankarna kring varför det är så svårt att svara på frågan “Vad är kunskap?” och varför kritiken mot skolan inte minskar. Så länge vi inom skolan är oense om svaret kommer vi nog få leva med nuvarande situation.
Jag kan däremot inte låta bli att delge min ledstjärna i frågan “Vem har kunskap?” Mitt svar är: den som överlever. Har jag inte tillräcklig koll för att klara min vardag och förstå min omvärld saknar jag kunskap om något.
Tankarna kring allt detta tar inte slut här, bara det omedelbara behovet att få skriva av sig lite…
lantzikoping 