Archives

All posts for the month September, 2012

Inkludera eller exkludera?

Published September 22, 2012 by lantzikoping

Smälter gårdagens alla intryck! En wowdag! Köpings Kommun hade inspirationsdag för alla lärare och inbjudna gäster- När skolan lyfter – om det omdefinierade lärandet och IKT som pedagogiskt hjälpmedel. Ca.450 lärare fick lyssna på Abdul Chohan från Essa Academy, Jason Timbuktu och delta i microföreläsningar (jag och kollegan @fiffinurlig berättade t.ex. om vårt MANO-arbete: 6st 15min-pass på 2h. Svettigt men kul).

Men kommunens 25 förskoleklasslärare var inte inbjudna eftersom de formellt sett inte tillhör grundskolan och därför inte hade samma nytta av föreläsningar och WS. Känslan av exkludering var påtaglig bland dem, dessutom förstärkt av det fantastiska wowflödet  på Twitter och FB om hur bra dagen var. Häng nu inte dem som arrangerade dagen, för de har inget ont i sig. De som bestämde vilka som skulle få delta såg nog inte bara frågan ur denna vinkel.

 

Dock får det mig att fundera på hur våra elever måste känna sig när de exkluderas. I klassrummet händer så många saker – både roliga och jobbiga – men några elever får inte vara med om dessa upplevelser. Inte för att vi är onda och elaka, utan för att vi tror att de mår bäst av inte vara i klassrummet. Precis som alla vi andra har dessa elever bra och dåliga dagar. De dåliga orkar de inte vara i ett ”vanligt” klassrum – och ska inte tvingas – men de bra dagarna..? Får flickan med Aspbergers plats i ditt klassrum? Eller pojken med Tourettes? Mår de bäst av att ALLTID sitta i ett eget rum ”där det är lugnt och anpassat för dem” och sedan träffa klasskamraterna i korridoren och få höra dem prata om vad som hänt under lektionen? Jag måste alltid påminna mig själv om att inte förutsätta att vissa elever inte klarar undervisningen utan att alltid kolla: orkar de idag? Kan de lära sig något hos mig idag? Kanske inte nödvändigtvis hur man kvadrerar, men kanske t.ex. social samvaro och grupptillhörighet? Har vi inte alla både bra och dåliga dagar?

Inkludera mera!

Advertisements

Nya lärare – gamla tankar?

Published September 18, 2012 by lantzikoping

Gång på gång förundras jag – tyvärr inte på något riktigt positivt sätt – över vad dagens lärarutbildningar förmedlar till blivande lärare. Jag ser exempel på nyblivna yrkeskollegor som ganska uppenbart har haft sin egen skolgång som målbild när de gått in i utbildningen – en målbild som högskolan sedan inte har lyckats ändra på. Resultatet blir nyexade lärare som inte känner sig bekväma i att använda IKT som ett självklart hjälpmedel i jobbet. Varför blir det så? En inte helt otrolig tanke är att det beror på att högskolan inte lyckats implementera nya läroplanen. Hand i hand med att IKT är något man gör lite “för att man måste”, så finns dessutom en uttalad saknad av att inte få bedöma eleverna efter hur mycket fakta de lyckats lära sig. “Det skulle vara lättare att sätta betyg om man bara kunde pricka av: Europas stater – check, ellära – check, skelettets delar – check osv.”

För att sätta sådana betyg behövs inga datorer. Då kan man nöja sig med böcker och konstatera att: “strömmens riktning i en elkrets förändras inte – jag behöver ingen uppdatering på min bok.”

Det ska inte vara ett mål att använda IKT i skolan. Den förändrade kunskapssynen (som egentligen fanns redan i LPO 94) borde få lärare – nya såväl som erfarna – att se IKT som ett bra hjälpmedel för att hjälpa eleverna utvecklas och ha det som hjälp i sin bedömning av eleverna.

Inte “Javisst ja, jag måste ju ha med lite dator också” utan “Ska det här bli viktigt och på riktigt för mina elever så behöver jag digitala verktyg, tack!”

 

Men hur får man lärarutbildarna att se detta..?

Mer skåpmat

Published September 15, 2012 by lantzikoping

Hittade fler “fegis”inlägg som jag inte publicerat – förrän nu då:) Efter lite funderande bestämde jag mig för att inte dela upp dem. Det kanske blir lite mastigt att läsa allt, men här kommer de i alla fall:

21/6

När försvinner lusten att lära?

Mer än en gång har man väl funderat på hur det kommer sig att så många barn kommer till skolan vid 6 års ålder, brinnande av iver och entusiasm att få lära sig (t.o.m. läxor är fantastiskt) bara för att vara less och uttråkade 9:or som är duktigt trötta på allt vad skola heter. Någonstans på vägen händer det ju något. Var? Varför? Jag läser just nu Daniel E Pink’s ”Drive – the amazing truth about what motivates us” och jag tror han är något på spåren. Många – nästan alla – människor har hobbies och intressen som de sysselsätter sig med timtals på sin fritid. Scrapbooking, trädgårdsskötsel eller slöjd spelar ingen roll, det  jobbas i timtal och resultaten blir ofta fantastiska. Men det finns ett ganska säkert sätt att ta död på intresset: erbjud yttre motivation. Säg: ”Jag betalar dig gärna för att du ska göra ett lika fint arbete till mig!” och du ska se att du får en (o)väntad reaktion. Då blir intresset plötsligt ett måste, ett åtagande, ett krav. Då sjunker entusiasmen som en sten och från att ha lagt ner sin själ i arbetet gör man bara vad man absolut måste och vad som förväntas.

Kan det vara likadant i skolan? Och i så fall: HUR LÖSER VI DET? Något att fundera på…

26/6

Efter drygt 12 år i skolan har jag äntligen börjat fundera på det: vad är det som säger att eleverna MÅSTE ha matteböcker? Varför har jag inte kunnat frigöra mig från läromedlen och låtit elevernas egen vardag få vara grunden till vad de jobbar med? Dessutom har läroboken ständigt varit en källa till stress. Ett fullständigt självpåtaget krav att ”hinna med” alla bokens moment. Med all matte eleverna har runt omkring sig varje dag måste det ju finnas underlag för att fånga deras intresse snarare än att ta död på deras entusiasm med uppgifter som de producerar lösningar till för att sedan kasta. Vilken underbar känsla det vore att få se en elev stå med sin lösning på en matteuppgift och stolt säga: ”Det här måste vi lägga ut på nätet så att andra kan se!” istället för att höra: ”måste jag spara räknehäftet när det är fullt?” Hoppas jag får uppleva denna stolta elev.

5/7

Var och tittade på äldste sonens teaterpremiär häromdagen. Pjäsen utspelade sig i Tråkstad, där allt roligt var förbjudet. Man fick inte ha sylt på gröten, inte äta kakor, inte leka. Alla skulle ha tråkigt – och i det ingick att gå i skolan varje dag. Då slog det mig vad som ska bli mitt yrkesmässiga mål: att förändra denna tråkfaktor. Tänk att om 25 år få se samma pjäs och det då är en självklarhet att skolan är en av de roliga saker som är förbjuden i Tråkstad. En utopi? Kanske det, men någonstans måste man börja. Jag vill börja NU!

Dela-med-dig-dagen ska bli ett stående inslag i vårt arbetslag! 🙂

11/7

Älskar Daniel E Pink’s bok Drive. En typisk jamenvisst-bok. Pink tar upp saker som jag sällan eller aldrig reflekterat över, men som, när jag läser det, konstaterar att: ”Självklart är det så! Att jag aldrig tänkt på det tidigare!” Boken är dessutom ytterligare en nål rätt på den ömma punkt i min undervisning jag hittat under våren. Är det kunskap jag mäter eller är det elevernas minneskapacitet?

24/1

Dags för uppryckning! Hösten har sakta glidit fram och tagit mig minst två steg tillbaka i undervisningen. Dålig känsla i magen:(

5/5

Är i sluttampen på Switch – vilken underbar bok! Så mycket tankar som väcks, så många strategier att jobba med för att förändra allmänna synen på kunskap och skolans roll i samhället. Ta SO:n som exempel. Tradition och svensk skolkultur kräver att eleverna pluggar på kartor för att exakt kunna peka ut var i världen en stat ligger. Inom ett decennium kan sedan denna nation slutat existera. Handen på hjärtat: hur många 30+ kan peka ut ALLA nationer. Tänk om man istället nöjer sig med att ha koll på i vilken region av världen nationen ligger, men har grym koll på vilken kultur nationen har, vilka grannländer som finns och hur förhållandena mellan nationerna är. För att klara vardagen i Sverige känns det viktigare för mig att veta hur t.ex. Kroater och Serber ser på varandra än att exakt veta om Kroatien ligger öster om Serbien eller tvärtom. (Detta blir ju mer intressant om jag planerar resa till någon av länderna). Samma sak i matten. Algoritmer i all ära, men de kräver snarare gott minne än matematiskt kunnande, åtminstone om du inte ägnar betydande tid åt att förklara varför de ser ut som de gör. Testa dig själv – minns du följande?

Talsorterna måste stå under varandra – alltså gäller samma för decimaltecknet – när du räknar plus och minus, men när du räknar multiplikation ska talet med mest siffror stå överst och placeras så att faktorernas sista siffra står rakt under varandra. Du får där absolut inte ”bara flytta ner” decimaltecknet, som du gör i plus och minus, och du får inte glömma att hoppa in ett steg när du börjar med andra siffran i nedre faktorn (om den är minst tvåsiffrig). I addition och multiplikation används minnessiffra, men den ställs ovanför nästa talsort i addition och vid sidan av uppställningen i multiplikation. Glöm inte räkna antalet decimaler i faktorerna när du multiplicerar. När du räknar addition, subtraktion och multiplikation börjar du till höger och sätter strecket under termerna/faktorerna men vid division börjar du till vänster och sätter bråkstrecket mellan täljare och nämnare (glöm för allt i världen inte vilken av dem som ska stå överst)

Detta är bara toppen av ett isberg när det gäller de minneskunskaper vi kräver av eleverna (det är också dessa minneskunskaper som får föräldrarna att utbrista: ”det här har jag inte gjort på 20 år!) Här finns det alltså en del att jobba på…

 

Nu är jag ifatt med mitt bloggande. Får se när det kommer nya inlägg…