Archives

All posts for the month February, 2013

Vem definierar skolkulturen? Del 2

Published February 27, 2013 by lantzikoping

Oj! Mitt förra blogginlägg väckte tankar och reflektioner hos fler. Kul! Det kom frågor (via Twitter) om jag har någon tanke kring hur skola och samhälle ska mötas, om vilka medierande verktyg och artefakter man kan/bör använda. En bra reflektion var också att det krävs att man bryter med den egna socialiseringsprocessen om man ska kunna byta kultur. Inga små eller enkla frågor/reflektioner med andra ord.

Precis som jag avslutade förra texten så är, enligt min mening, alltså huvudfrågan hur vi kan förmedla vad det påbörjade paradigmskiftet innebär till dem som inte finns och verkar i skolan. Svaret kan inte vara lätt (då skulle allt vara klart för länge sedan) och jag sitter tyvärr inte med någon spåkula som kan hjälpa mig. Dock ser jag några små facklor i tankemörkret; ingen klart skinande uppenbarelse, men kanske något som någon klok person kan göra något bra av:

Synen på kunskap har förändrats – eller i alla fall den kunskapssyn jag som professionell pedagog ska ha – sedan LGR 11 blev ny läroplan (jag vet: den fanns i LPO 94 med, men då var det för få som fattade det). Denna nya kunskapssyn har spridits till pedagogerna i skolsverige, som i sin tur försöker implementera den i verksamheten. Eftersom detta är något helt nytt för elever, deras föräldrar och i stort sett alla andra i Sverige, som inte varit aktiva inom skolan de senaste 10 åren, uppstår förvirring och misstänksamhet. En liknelse som kommer för mig är när modern sjukvård för första gången sätts in i t.ex. svältdrabbade områden i utvecklingsländer. (”Hur kan det hjälpa mig och mitt barn att du sticker oss i armen med ett vasst verktyg?”) De kurer och mediciner jag har trott på ett helt liv påstås nu inte vara dugliga längre. Det är med andra ord i viss mån en tro och en övertygelse som jag vill förändra och det kräver mer än skrivna ord. Jag tror att man kan lära mycket av just hur te.x. FN:s hjälporgan har hanterat problemet med modern sjukvård – t.o.m. kopiera delar av deras strategier och tillvägagångssätt. Det vore därför intressant att titta närmare på de medierande verktyg som använts där.

När det gäller att förändra synsätt hos människor och grupper så spelar det mycket stor roll vem som presenterar det alternativa synsättet. Enskilda lärare/lärargrupper riskerar lätt att mötas av misstro och argument i stil med: ”Sluta bedriva flumskola och filmverkstad!”  och ”Sluta experimentera med mitt barns framtid!” Att be Sveriges lärare att var för sig (t.ex. vid utvecklingssamtal) förklara för varje förälder tror jag därför inte på. Jag tror inte heller på att låta politiska representanter – vare sig på riks- eller lokalnivå – implementera det nya, eftersom de riskerar att mötas av misstankar om partipolitiska intressen snarare än att ha eleven och lärandet i fokus. Däremot tror jag att Skolverket har en god chans att vara ”auktoriteten på området”. Skolverket kan inte på samma sätt förväntas ha dolda intressen eller ”testa något nytt mest på skoj”. Jag ser alltså framför mig en informationskampanj iscensatt och genomförd av Skolverket, där eleven och lärandet sätts i fokus utifrån hur dagens samhälle ser ut (till skillnad från för bara 10 år sedan.)

Jag skulle säkert kunna skriva ett par hundra sidor till om detta utan att varken jag eller någon annan skulle bli klokare, men jag sätter min tillit till de kloka personer som finns därute. Jag vet att de finns – jag följer några av dem på Twitter:)

Vem definierar skolkulturen?

Published February 25, 2013 by lantzikoping

Läste häromdagen på Twitter (detta fantastiska utvidgade kollegium) om skolkultur. Jag fick inte grepp om hela tråden så jag följer försiktigtvis de egna tankar som tråden satte igång:

Jag har, med förnyad styrka, insett att institutionen skolan till största delen definieras av de som inte är och verkar där. De föräldrar jag träffar vid t.ex. utvecklingssamtal säger att de är oroliga för barnens kunskapsutveckling. Det är för få läxor och prov och för mycket grupparbeten, vilket gör att eleverna riskerar förlora möjligheten att individuellt visa vilka betyg de klarar. Vad är det för fel på vanlig räkning där eleverna får möjlighet att nöta in räknemönster eller diktamen så de kan förbättra sin – i vissa fall miserabla – stavning? Denna situation borde inte vara unik för just mig.

Ibland är det riktigt jobbigt att ständigt bli ifrågasatt i sin profession (i vissa fall nästan förlöjligad). Samtidigt bör man nog se det som en naturlig följd av att de som ifrågasätter aldrig tidigare sett någon verklig förändring inom skolan. Skolkulturen har alltid varit sådan att elever med god minneskapacitet och hög produktionsförmåga har premierats. Kunskaperna har mätts ämnesvis och summativt. Sverige har dessutom historiskt klarat sig bra i internationella mätningar. När resultaten sjunker är det lätt att koppla dessa till den förändring som påbörjades inom skolan i och med LPO 94. Enligt en viss logik kan man mycket väl hävda att försämringen i skolan blev tydlig när förändringen av skolan inleddes – alltså är förändringen orsaken.

Jag vill påstå att detta till största delen beror på att vi har lätt för att assimilera d.v.s. att anpassa iakttagelser till vad vi vet och vad som redan är känt (enkel analogi: eftersom barnet går och lägger sig varje kväll tänker sig barnet att även solen sover om natten). Med andra ord: eftersom jag gått i skolan känner jag skolkulturen och letar efter ”bevis” för att det fortfarande fungerar på samma sätt som det alltid gjort i skolan. När det inte gör det och det samtidigt talas om att skolan försämras drar jag vissa slutsatser och förväntar mig rimligen att man återställer allt till fungerande skick igen.

Den stora följdfrågan blir då: hur förmedlar jag att det inte är möjligt att ”återställa”? Ska skolan fungera måste den vara en bild av samhället och eftersom samhället har förändrats (och inte kommer ändras tillbaka) kan inte skolan undgå att förändras. Denna fråga är nog otroligt mycket större än vad många inser. Lyckas vi inte förmedla allt detta till samhället utanför skolan kommer samhället spjärna emot och anpassningen av dagens skola till samhället utanför kommer att ta otroligt lång tid. Under tiden får vi ett antal elever som kommer lämna skolan väl rustade för en verklighet som inte längre finns. Och det gör mig sömnlös vissa nätter.

Skolans gissa-tävlingar

Published February 19, 2013 by lantzikoping

I förra veckan fick jag, på omvägar, höra att slöjdläraren klagade på mina matte-elever: ”Lär ni er inget på matten?!? 100/4 ska ni bara klara utan räknare!” Jag tog upp detta på nästa mattelektion och – precis som jag förväntade mig: det var inga problem med den enkla divisionen.

Detta är inget nytt fenomen. Det har gjorts undersökningar på detta sedan 90-talet. Eleverna kan inte förmå sig att att använda matten någon annanstans på skolan än i mattesalen. Dessutom har de låsningar med sig som gör att de tappar all logik. De slutar tänka på problemet och börjar istället tänka på vilket svar på problemet läraren nog vill ha. (Det får mig att tänka på en ganska fånig, men träffande ”rolig historia”

Fröken: ”Vad är brunt, har lång yvig svans, äter nötter och hoppar mellan träden?”

Eleven: ”Det låter som det vore en ekorre, men eftersom det är fröken som frågar är det nog Jesus!”)

Jag undrar när under resans gång vi börjar förvrida elevernas upptäckarlust? När börjar vi förvränga deras problemlösningsförmåga till gissa-vad-läraren-tänker-på? Och ännu viktigare: hur rättar vi till det? (för det vill vi väl?!?) Var börjar vi? Det vore intressant att hitta forskning som kan visa var/när detta händer. (Det kanske det finns, men i så fall har den inte gett vidare stor effekt…)

Det jag vet med säkerhet är att vi idag förvränger elever så till den milda grad att de inte kan namnge en såg om slöjdläraren frågar. När jag på mattelektionen ritar en såg på tavlan kan 7:orna säga vad det är (vilket är imponerande med tanke på min ritförmåga), men när slöjdläraren på ett ”verktygsprov” i år 8 har ett foto på samma verktyg svarar de ”Det är ett verktyg att dela trä med.” Eleverna är alltså så rädda för att svara något annat än det svar de tror läraren förväntar sig att de istället framstår som begåvningssvaga. Detta är ohållbart. Eleverna måste börja få förståelse för att den kunskap vi vill bibringa dem är är tänkt som verktyg i livet. Vi får inte agera så att eleverna tror att skolan är en läskig gissa-tävling där den som vinner får betyget A. Vi är bättre pedagoger än så. Det är dags att börja visa det.

Bedömningens makt – part II

Published February 3, 2013 by lantzikoping

Tankarna far vidare och naturligtvis inser jag att  jag har samma makt som tenta-examinatorn. När jag sätter betyg på mina elever i år 9 är min bedömning direkt avgörande för om de ska komma in på gymnasiet eller inte. En felaktig bedömning att någon inte kommer vidare i livet för att dörrar stängs eller att någon får hoppa av sin utbildning för att kunskaperna egentligen inte räckte till. Men hur ska jag bedöma rättvist?

En rättvis bedömning måste först och främst vara en helhetsbild. Varje del ska vägas in, men ingen del får isoleras och bedömas separat. Att sätta poäng på provuppgifter och sedan definiera kvalitéer efter poänggränser är en djupt rotad idioti inom all bedömning – framförallt inom skolan. Visst har skarp gränsdragning sin plats som t.ex. vid åldersgränser, tariffer osv. men ingen kommer kunna övertyga mig om att de kan göra mätningen av kunskap så knivskarp att ett visst poäng ger den totala bilden av duglig/oduglig. Tar körkortsteorin som exempel. Fick höra om en kille som skrev teoriprovet 10 gånger utan att bli godkänd. Det krävdes 52p och han hade 50p,51p, 49p osv. Själva körningen gick som en dans. Var denna kille verkligen så mycket sämre bilförare än grannen med 52p att han inte borde släppas lös i trafiken, medan grannen gavs fullt förtroende? Varje kuggning kostade honom tid och pengar för att göra om försöket – för att inte tala om vad det slet på självkänslan!

Kostnaden som effekt av ett felaktigt betyg märks kanske inte direkt (förlorad inkomst för att du måste plugga längre än kompisarna), men tiden och självkänslan är direkta effekter även i skolan. Tyvärr kommer jag aldrig att vara felfri vid min bedömning av elevers kunskaper, men sparka mig om jag använder ett visst antal poäng på ett prov (som dessutom görs på tid) som avgörande måttstock på elevens förmågor!

Bedömningens makt

Published February 2, 2013 by lantzikoping

Under hösten har jag varit student vid Linnéuniversitetet (LNU för initierade) i Växjö. Att det blev just Växjö berodde kanske inte i första hand på närheten till Köping utan på att de erbjöd just den kurs jag sökte som distanskurs. Bemötandet från LNU var professionellt från början till slut. Vänliga och hjälpsamma och stor vana att ha med distansstudenter i undervisningen. Tentan var en historia i sig dit jag, stressad och förvirrad, anlände för att inse att jag lämnat miniräknaren i väskan som stod i bagageförvaringen på hotellet – fail! Även detta löste sig med kommunikation och välvillighet och jag kunde sätta mig och skriva. Resultat: missnöjd!!! Gick ut från skrivsalen och började fundera på omtentan och vad jag behövde komplettera med till dess.

Igår mailade jag kursledaren för att be om resultatet (oavsett om det gått dåligt vill man ju veta hur dåligt) och fick det något överraskande beskedet att jag klarat mig -precis på gränsen!!! 10p var kravet för G och det nådde jag. Lycka! När värsta euforin nu lagt sig gör jag reflektionen att världen ibland är galen. Om examinatorn bedömt att jag inte var värd den där sista avgörande poängen hade det kostat mig ca. 2500.- Det är vad det kostar att sova en natt i Växjö och ta sig dit och hem med tåg. Vilken otrolig makt att påverka människors liv han har i sin hand när han rättar tentor. Måtte han använda den väl!