Skolans gissa-tävlingar

Published February 19, 2013 by lantzikoping

I förra veckan fick jag, på omvägar, höra att slöjdläraren klagade på mina matte-elever: ”Lär ni er inget på matten?!? 100/4 ska ni bara klara utan räknare!” Jag tog upp detta på nästa mattelektion och – precis som jag förväntade mig: det var inga problem med den enkla divisionen.

Detta är inget nytt fenomen. Det har gjorts undersökningar på detta sedan 90-talet. Eleverna kan inte förmå sig att att använda matten någon annanstans på skolan än i mattesalen. Dessutom har de låsningar med sig som gör att de tappar all logik. De slutar tänka på problemet och börjar istället tänka på vilket svar på problemet läraren nog vill ha. (Det får mig att tänka på en ganska fånig, men träffande ”rolig historia”

Fröken: ”Vad är brunt, har lång yvig svans, äter nötter och hoppar mellan träden?”

Eleven: ”Det låter som det vore en ekorre, men eftersom det är fröken som frågar är det nog Jesus!”)

Jag undrar när under resans gång vi börjar förvrida elevernas upptäckarlust? När börjar vi förvränga deras problemlösningsförmåga till gissa-vad-läraren-tänker-på? Och ännu viktigare: hur rättar vi till det? (för det vill vi väl?!?) Var börjar vi? Det vore intressant att hitta forskning som kan visa var/när detta händer. (Det kanske det finns, men i så fall har den inte gett vidare stor effekt…)

Det jag vet med säkerhet är att vi idag förvränger elever så till den milda grad att de inte kan namnge en såg om slöjdläraren frågar. När jag på mattelektionen ritar en såg på tavlan kan 7:orna säga vad det är (vilket är imponerande med tanke på min ritförmåga), men när slöjdläraren på ett ”verktygsprov” i år 8 har ett foto på samma verktyg svarar de ”Det är ett verktyg att dela trä med.” Eleverna är alltså så rädda för att svara något annat än det svar de tror läraren förväntar sig att de istället framstår som begåvningssvaga. Detta är ohållbart. Eleverna måste börja få förståelse för att den kunskap vi vill bibringa dem är är tänkt som verktyg i livet. Vi får inte agera så att eleverna tror att skolan är en läskig gissa-tävling där den som vinner får betyget A. Vi är bättre pedagoger än så. Det är dags att börja visa det.

Advertisements

Bedömningens makt – part II

Published February 3, 2013 by lantzikoping

Tankarna far vidare och naturligtvis inser jag att  jag har samma makt som tenta-examinatorn. När jag sätter betyg på mina elever i år 9 är min bedömning direkt avgörande för om de ska komma in på gymnasiet eller inte. En felaktig bedömning att någon inte kommer vidare i livet för att dörrar stängs eller att någon får hoppa av sin utbildning för att kunskaperna egentligen inte räckte till. Men hur ska jag bedöma rättvist?

En rättvis bedömning måste först och främst vara en helhetsbild. Varje del ska vägas in, men ingen del får isoleras och bedömas separat. Att sätta poäng på provuppgifter och sedan definiera kvalitéer efter poänggränser är en djupt rotad idioti inom all bedömning – framförallt inom skolan. Visst har skarp gränsdragning sin plats som t.ex. vid åldersgränser, tariffer osv. men ingen kommer kunna övertyga mig om att de kan göra mätningen av kunskap så knivskarp att ett visst poäng ger den totala bilden av duglig/oduglig. Tar körkortsteorin som exempel. Fick höra om en kille som skrev teoriprovet 10 gånger utan att bli godkänd. Det krävdes 52p och han hade 50p,51p, 49p osv. Själva körningen gick som en dans. Var denna kille verkligen så mycket sämre bilförare än grannen med 52p att han inte borde släppas lös i trafiken, medan grannen gavs fullt förtroende? Varje kuggning kostade honom tid och pengar för att göra om försöket – för att inte tala om vad det slet på självkänslan!

Kostnaden som effekt av ett felaktigt betyg märks kanske inte direkt (förlorad inkomst för att du måste plugga längre än kompisarna), men tiden och självkänslan är direkta effekter även i skolan. Tyvärr kommer jag aldrig att vara felfri vid min bedömning av elevers kunskaper, men sparka mig om jag använder ett visst antal poäng på ett prov (som dessutom görs på tid) som avgörande måttstock på elevens förmågor!

Bedömningens makt

Published February 2, 2013 by lantzikoping

Under hösten har jag varit student vid Linnéuniversitetet (LNU för initierade) i Växjö. Att det blev just Växjö berodde kanske inte i första hand på närheten till Köping utan på att de erbjöd just den kurs jag sökte som distanskurs. Bemötandet från LNU var professionellt från början till slut. Vänliga och hjälpsamma och stor vana att ha med distansstudenter i undervisningen. Tentan var en historia i sig dit jag, stressad och förvirrad, anlände för att inse att jag lämnat miniräknaren i väskan som stod i bagageförvaringen på hotellet – fail! Även detta löste sig med kommunikation och välvillighet och jag kunde sätta mig och skriva. Resultat: missnöjd!!! Gick ut från skrivsalen och började fundera på omtentan och vad jag behövde komplettera med till dess.

Igår mailade jag kursledaren för att be om resultatet (oavsett om det gått dåligt vill man ju veta hur dåligt) och fick det något överraskande beskedet att jag klarat mig -precis på gränsen!!! 10p var kravet för G och det nådde jag. Lycka! När värsta euforin nu lagt sig gör jag reflektionen att världen ibland är galen. Om examinatorn bedömt att jag inte var värd den där sista avgörande poängen hade det kostat mig ca. 2500.- Det är vad det kostar att sova en natt i Växjö och ta sig dit och hem med tåg. Vilken otrolig makt att påverka människors liv han har i sin hand när han rättar tentor. Måtte han använda den väl!

Hur ser jag ut egentligen?

Published January 23, 2013 by lantzikoping

Häromdagen följde jag en tråd på Twitter om klädkod för lärare. Blir jag bedömd efter vad jag har på mig? Kommer mitt klädval sända ut signaler om vem jag är och hur kompetent jag är i mitt yrke? (Nu skiljer jag på vad jag KAN ha på mig och vad som är rent opraktiskt/korkat – som bonde är det opraktiskt att ha högklackat på jobbet och en hockeymålvakt behöver nog mer än T-shirt på sig i kassen).

Jag tror väldigt få människor klarar av att möta en annan person för första gången och då inte i viss mån kategorisera medmänniskan efter utseende. Jag måste vara beredd på att få olika bemötande beroende på om jag har jeans och T-shirt på mig eller skjorta och slips (klänning är inte min grej). Tror såklart att mina egna val styr hur jag bedömer andras. Är jag inbiten slipsnisse undrar jag nog hur föreläsaren kan välja linne och trasiga jeans att ha på sig framme vid podiet och är jag T-shirtfantast tycker jag kanske att ”föreläsning är väl ingen galamiddag” om föreläsaren dyker upp i kostym/dräkt uppe på scenen.

Det viktiga är väl dock det bestående intrycket: var föreläsaren kompetent? Ett proffsigt agerande/bemötande får nog klädfrågan att falla i glömska och är jag inkompetent eller oproffsig i min yrkesutövning hjälper nog ändå inga klädval i världen. Så jag fortsätter nog som tidigare.

Vissa kommer att gilla mina kavajer och andra kommer att gilla mina T-shirts – men bedöma mig efter klädval kommer de alla att göra:)

Gammalt och nytt

Published December 30, 2012 by lantzikoping

Sitter med ett korsord och känner hur oldschool möter nutiden. Den djupt rotade viljan att kunna en massa fakta utantill: “rysk flod – 5 bokstäver… Det borde jag kunna!” Så typiskt den gamla kunskapssynen. Mot detta ställs det självklara i nästa tanke: “Jaha, jag får väl googla – ska bara fylla i de här enkla först…” En förmåga (fast den är enkel:)) att lösa ett lättare problem.
Jag finns i båda skolorna. Dagens elever gör det – för att inte tala deras föräldrar! Jag hoppas så innerligt att morgondagens elever helt slipper “oldschool”.

Kan vi säga nej?

Published December 23, 2012 by lantzikoping

Senaste tidens rabalder kring kränkningar på nätet – som viss media döpte till Instagramupploppen – får väl de flesta vuxna att stanna upp och fundera på vilken plats nätet i allmänhet och sociala medier i synnerhet har i våra liv. Finns jag på nätet? (Klart jag gör, annars hade du inte läst detta:)) Vilken bild får folk av mig via nätet? Vad vill jag egentligen visa? Vad hör till mitt privata som ingen annan ska få se? Dessa frågor ställer i alla fall jag mig.

Så fort jag lägger upp något på nätet – en text, bild eller något annat spelar ingen roll – så blir jag en del av det. I svallvågorna från Instagramupploppen hörs det röster om vad ungdomar gör på nätet och att vi som vuxna borde begränsa barns/ungdomars möjligheter att vara ute på nätet ”eftersom det  händer så mycket hemskt där”. Men det är egentligen ingen större skillnad på det sociala samspelet på och utanför nätet. Man vill vara någon och man vill synas och helst bli gillad och respekterad (det gäller oss vuxna med). Därför tror jag inte vi kan säga nej till t.ex. sociala medier och med det hoppas att vi kommer undan vissa problem. Som förälder/lärare har jag ett ansvar att ta reda på vad som händer och finnas till hands, men jag kommer aldrig ha möjlighet att förhindra människor umgås, vare sig irl eller på nätet.

Jag funderar på vad som hade hänt i Göteborg om skolan, istället för att stänga, hade valt att ställa i alla lektioner och ”tvingat” ut all personal i korridorerna. Det skulle inte funnits en enda vrå på skolan där man kunde komma undan lärarna. Vilka samtal hade startats? Vilka reflektioner hade gjorts? Hade både lärare och elever fått nya insikter och blivit klokare på kuppen? Det vore inte så dumt om vi kunde göra detsamma på nätet. Jag kan inte finnas överallt, men det är bättre att vara ute och finnas till någonstans än att sitta hemma och säga att det vore bäst  om vi stängde de ställen där folk träffas för att det händer så mycket hemskt där. Strunt samma om adressen är Storgatan eller Instagram.com

Lärobok – informationskälla eller nalle?

Published December 15, 2012 by lantzikoping

Mitt i betygstider sitter jag och funderar på det här med läroböcker. Jag har på senare tid upptäckt vilket otroligt behov de fyller. Dock inte på det inlärningsmässiga planet utan på det psykologiska. Jag och kollegan Linda har i perioder under det senaste året kört ”lärobokslöst” d.v.s. vi har låtit eleverna använda andra informationskanaler för att hitta fakta och gett dem uppgifter för att bearbeta och processa vad de läst/sett/hört.Att jobba boklöst har stressat eleverna och deras föräldrar mer än vi kunnat inse.

Skolkulturen att läsa ett textavsnitt, memorera det så gott det går och återberätta på uppmaning verkar sitta lika djupt rotad som människans jaktinstinkt. Finns det bara en lärobok så innehåller den allt man behöver – och allt som står är sant, till skillnad från det ytterst opålitliga nätet. Lika tryggt som en nalle för 1-åringen. Problemet, som jag ser det, uppstår när skoltiden är slut och dessa böcker inte längre finns till hands. Hur gör man då för att söka information? Har alla så god minneskapacitet att allt som memorerats till provet finns kvar? Dessutom har en del av det man memorerat blivit inaktuellt. ”Matteboken blir väl aldrig inaktuell?!?” hojtar vän av ordning. Sant. Ändå är det väldigt sällan föräldrarna använder skolmatten från boken i sin vardag. Därför frågar jag mig vad huvudmålet bör vara: att träna elever i att lösa problem med hjälp av matte eller att ge dem mekaniska färdigheter och träna dem på sådant ”de kan komma att ha nytta av”? Även i matte kan man alltså fråga sig: är boken oumbärlig ur ett pedagogiskt perspektiv? Gör vi våra elever en björntjänst när vi så hårt vänjer dem vid att ha en lärobok att de känner otrygghet utan den? Jag är rädd för det.

Som pedagog kan jag heller inte låta bli att reflektera över att det i LGR 11 står att eleverna ska kunna värdera olika informationskällor och kunna skilja fakta från värderingar. Hur når vi dit om vi till 95% bara använder en enda informationskälla?