Vad är kunskap?

Tusen år sedan förra gången jag skrev, men ibland måste man få skriva av sig…

Att jobba inom skolan innebär så galet mycket: glädje, frustration, stimulans, uppgivenhet, lycka, sorg osv. Inte så konstigt – vi jobbar ju med människor. Under de drygt 20 år jag jobbat inom skolan har vårt arbete utsatts för allt starkare kritik. Varför har det blivit så? Det har gått åt många sömnfattiga nätter till att fundera på orsaker till varför media, privatpersoner (både med och utan insikt i skolan) och inte minst politiker har kritiserat verksamheten och haft handfasta förslag på vad som borde göras för att komma till rätta med problemet. Det jag alltmer börjar landa i är att det är synen på kunskap som är roten till detta. Vad är kunskap? Är det objektivt eller subjektivt? Vem har kunskap? Hur mäter man det? Svaren på dessa frågor går isär både i samhället i stort och inom skolvärlden. Att pedagoger (och de pedagogiska ledarna) inte är överens sinsemellan är nog en starkt bidragande orsak till att övriga samhället kritiserar oss inom skolan. Vissa inom skolan anser att samhället har förändrats så mycket att skolan omöjligen kan se ut som den gjorde för 60 år sedan: fakta- och “utantillkunskaper” som bas och prov med poäng för att mäta graden av tillägnad kunskap. Andra anser att ett visst mått av detta – måttet kan variera stort – måste finnas med för att barn och ungdomar ska kunna förstå sin omvärld och inte behöva googla så fort de ska göra något som kräver ett visst intellekt. Problemet kanske inte bör beskrivas så grovhugget som jag gör, men jag gör det nu för att inte trassla in mig mer i mina tankar.

Om kunskapssynen spretar inom skolvärlden är det inte konstigt att experter – både verkliga och självutnämnda – kommer från alla håll och kanter för att hjälpa till att styra upp verksamheten “så förfallet äntligen kan upphöra.” Jag önskar att jag hade lösningen på hur skolan kunde enas och visa omvärlden att vi professionella pedagoger är eniga om hur vi bäst utövar vårt yrke. Självklart har jag min egen åsikt i detta, men det är inte den jag vill framföra här och nu. Nu vill jag bara få ur mig tankarna kring varför det är så svårt att svara på frågan “Vad är kunskap?” och varför kritiken mot skolan inte minskar. Så länge vi inom skolan är oense om svaret kommer vi nog få leva med nuvarande situation.

Jag kan däremot inte låta bli att delge min ledstjärna i frågan “Vem har kunskap?” Mitt svar är: den som överlever. Har jag inte tillräcklig koll för att klara min vardag och förstå min omvärld saknar jag kunskap om något.

Tankarna kring allt detta tar inte slut här, bara det omedelbara behovet att få skriva av sig lite…

 

Länge sen sist…

Jag trodde nästan att jag slutat skriva här, men plötsligt kände jag att några reflektioner behövde få komma på pränt såhär på lördagsmorgonen. Det senaste halvåret har media svämmat över av bevis på hur korkad USA:s nuvarande president är – det är inget ens han själv har försökt smyga med. Han är stolt över sina resonemang och hur han tänker sig att verkligheten ska anpassa sig efter hans karta. Jag har inga större svårigheter med att se paralleller till Hitler, Stalin, Mao och alla de andra folkmördarna. De som på ett eller annat sätt röjde undan allt och alla som störde deras bild av verkligheten.

Det riktigt läskiga i detta är att 63 miljoner vuxna amerikaner tycker detta är bra…

Kan man skapa riktiga monster via nätet?

Ibland bara måste man skriva ner sina funderingar och tankar för att få ordning på dem.

Satt och slökollade på några trådar på FB och mådde allt sämre av hur otroligt hårt folk kan uttrycka sig på nätet. Åsikter som framfördes var vassa i tonen och ville förlöjliga de som tyckte annorlunda. Svaren innehöll önskningar om olycka och död och en övertygelse om åsiktsmotståndarnas brist på full mental kapacitet. Tyvärr gällde detta inte en enda unik tråd och inte bara hormonsvallande tonåringar som drabbats av känslostormar. Det var vuxna människor (ett relativt begrepp, jag vet) som i vissa fall är – eller borde illa fall vara – förebilder för de barn de satt till världen. Oavsett barn eller inte så väljer många att på nätet ha en attityd och en frispråkighet som de inte har irl.

Problemet är bara att om du väl stuckit ut hakan, så blir det svårare att ta ett steg tillbaka om du plötsligt träffar den/de du önskat fara åt h-e: “Jag står för mina åsikter både på och utanför nätet!” Klart man ska stå för sina åsikter både på och utanför nätet, men finns det bara ett sätt att uttrycka dem? Om diskussionen börjat irl istället för på nätet, hade du då hånat en okänd människa eller bett någon hålla käft och fara åt h-e efter två minuter? Hade du gjort detta inför dina barn (eller tonåringar på väg in i vuxenvärlden) och på så sätt visat dem att detta är det rätta sättet att uttrycka sig och den rätta attityden mot de som inte tycker som du?

Upplever jag något som får mig att bli sur så muttrar jag (ibland ganska fula ord). I 99 fall av 100 stannar det där om det är irl. Skulle inte världen bli en lite vänligare plats om jag kom ihåg att göra likadant på nätet? Hädanefter tänker i alla fall jag försöka vakta min nät-tunga lite extra…

 

Idag skulle hon fyllt 10 år. Det gör fortfarande ont… Saknar henne!!!

Det här med scheman…

Funderar kring schema – konstigt nog. Skulle så gärna vila lägga ett schema som bygger på tankar kring pedagogik och inlärning snarare än utifrån tjänstefördelning och tillgång till salar. Försöker inventera vad som skulle behövas. Listan verkar inte bli så lång och borde inte vara omöjlig att beta av. Så varför känns det då som en utopi?
Utrymmen: De ska vara anpassade efter arbetsformer och inte efter ämnen. Varför i hela friden finns det t.ex. SO-salar och mattesalar? Är alla lektioner likadana och det är därför samma sal alltid duger? Hellre “enskilt-arbete-salar” och “grupparbete-salar”. Det finns redan skolor som har det så. Varför inte vi?
Flexibilitet: Vissa veckor skulle det vara perfekt att få ha dubbeltimme NO, andra veckor skulle tre 40-minuterspass vara bäst. Har jag ett nära samarbete med de kollegor som undervisar just “mina” elever borde det gå att lösa. (I årets schema har slumpen t.ex. gjort att en klass i 8:an har halvklass-pass NO/Hk för att sedan byta till Hk/NO. Perfekt! Vill man då emellanåt ha dubbelpass bakning/laboration är det inga problem).
Breda kompetenser (hänger ihop med flexibiliteten): Får jag undervisa i både Sv och En kan jag själv styra efter behov – mer engelska en period, mer svenska under nästa. Lokala timplanen gäller inte per vecka utan per år. Detta är väl dock mest ett problem på skolor med ämneslärare. Är man klasslärare är möjligheterna till flexibilitet mycket bättre.
En parameter som kanske är svårare att påverka är såklart ekonomin. Det är till en viss gräns kostnadseffektivt att ha så få lärare som möjligt som undervisar så många elever som möjligt i så få lokaler som möjligt. Begränsad tillgång på salar och personal gör att eleverna får vänta på att båda ska vara tillgängliga – inte så bra ur ett pedagogiskt perspektiv. (Värst är när flera skolor ska samsas om en lärare. Då försvinner flexibiliteten snabbare än is i Sahara.) Man kan dock göra de ekonomiskt ansvariga medvetna om detta faktum så att sådana lösningar blir undantag och inte regel.
Det finns såklart fler parametrar, som skulle ge ännu bättre resultat om man ändrade dem, men att jobba med dessa punkter tror jag skulle räcka långt. Och långt ifrån omöjligt.
Så varför känns ett sånt schema nästan som en utopi?

Glöm dina lärare

Funderar återigen på vilka avtryck jag som lärare sätter och hur snabbt mina ord och gärningar försvinner. Häromdagen träffade jag en kvinna som frågade vilka ämnen jag undervisar i. Trots att jag misstänkte vad reaktionen skulle bli dristade jag mig till att svara ärligt: ”Jag undervisar i matte och NO – fast helst MANO” Svaret lät inte vänta på sig: ”Oj, matte! Ja det var inte mitt favoritämne det. Jag är helt obildbar i matte, så mattelektionerna var fasansfulla.” Jag såg i hennes ansikte att hon återskapade bilden av hur lektionerna hade varit och jag såg att ögonen blev blanka, något som hon bekräftade: ”jag blir fortfarande gråtfärdig bara jag tänker på det!” Jag pratade mig som vanligt varm för MANO:n och skillnaden mellan att minnas matte och att kunna matte, men kunde ju såklart inte överbevisa henne om att hon kan mycket mer matte än hon tror sig om på bara 5 minuters samtal.

De mattelektioner som genomfördes för kanske 30 år sedan dyker alltså fortfarande upp i tankarna. Tyvärr inte de kunskaper läraren försökte förmedla – det närmsta vi kom var minnet av ”en röra av X och Y och roten ur”. Hon kunde däremot än idag minnas lärarens lätt irriterade (och irriterande) skratt när hon blandade ihop saker. Hon kunde återskapa känslan av att inte ha varit duktig. Hon kom knivskarpt ihåg lärarens kommentar när hon slutade nian: ”Ja, nån matematiker lär du inte bli, men du kommer nog klara dig i livet ändå.” Ett försök till tröstande ord, som bara förstärkte känslan av att ha misslyckats och inte duga. Bör inte jag som lärare ha ett ansvar utöver det vanliga när det gäller vilka förhoppningar jag skickar med mina elever ut i livet? Förmår jag inte hjälpa och leda eleverna till förståelse får jag åtminstone inte projicera denna oförmåga på dem så att de tror att det är de som är obildbara och inkompetenta. Jag läser ofta om vikten av det på Twitter, men detta möte blev en påtaglig och berörande påminnelse om vad som kan hända om jag misslyckas i mitt uppdrag. Gud förbjude (eller om Skolverket har störst ansvar i ärendet – jag vet inte) att det händer medvetet.

Så glöm vissa av dina lärare. Glöm vad de sagt. De har grundat sina omdömen på en ofullständig bild av dig. Men minns de situationer i livet när du känt lycka över att förstå något på ett nytt sätt. (Inträffade de i skolan – Grattis! De lärarna klarade sitt uppdrag, dem kan du få minnas:))

Vem definierar skolkulturen? Del 2

Oj! Mitt förra blogginlägg väckte tankar och reflektioner hos fler. Kul! Det kom frågor (via Twitter) om jag har någon tanke kring hur skola och samhälle ska mötas, om vilka medierande verktyg och artefakter man kan/bör använda. En bra reflektion var också att det krävs att man bryter med den egna socialiseringsprocessen om man ska kunna byta kultur. Inga små eller enkla frågor/reflektioner med andra ord.

Precis som jag avslutade förra texten så är, enligt min mening, alltså huvudfrågan hur vi kan förmedla vad det påbörjade paradigmskiftet innebär till dem som inte finns och verkar i skolan. Svaret kan inte vara lätt (då skulle allt vara klart för länge sedan) och jag sitter tyvärr inte med någon spåkula som kan hjälpa mig. Dock ser jag några små facklor i tankemörkret; ingen klart skinande uppenbarelse, men kanske något som någon klok person kan göra något bra av:

Synen på kunskap har förändrats – eller i alla fall den kunskapssyn jag som professionell pedagog ska ha – sedan LGR 11 blev ny läroplan (jag vet: den fanns i LPO 94 med, men då var det för få som fattade det). Denna nya kunskapssyn har spridits till pedagogerna i skolsverige, som i sin tur försöker implementera den i verksamheten. Eftersom detta är något helt nytt för elever, deras föräldrar och i stort sett alla andra i Sverige, som inte varit aktiva inom skolan de senaste 10 åren, uppstår förvirring och misstänksamhet. En liknelse som kommer för mig är när modern sjukvård för första gången sätts in i t.ex. svältdrabbade områden i utvecklingsländer. (”Hur kan det hjälpa mig och mitt barn att du sticker oss i armen med ett vasst verktyg?”) De kurer och mediciner jag har trott på ett helt liv påstås nu inte vara dugliga längre. Det är med andra ord i viss mån en tro och en övertygelse som jag vill förändra och det kräver mer än skrivna ord. Jag tror att man kan lära mycket av just hur te.x. FN:s hjälporgan har hanterat problemet med modern sjukvård – t.o.m. kopiera delar av deras strategier och tillvägagångssätt. Det vore därför intressant att titta närmare på de medierande verktyg som använts där.

När det gäller att förändra synsätt hos människor och grupper så spelar det mycket stor roll vem som presenterar det alternativa synsättet. Enskilda lärare/lärargrupper riskerar lätt att mötas av misstro och argument i stil med: ”Sluta bedriva flumskola och filmverkstad!”  och ”Sluta experimentera med mitt barns framtid!” Att be Sveriges lärare att var för sig (t.ex. vid utvecklingssamtal) förklara för varje förälder tror jag därför inte på. Jag tror inte heller på att låta politiska representanter – vare sig på riks- eller lokalnivå – implementera det nya, eftersom de riskerar att mötas av misstankar om partipolitiska intressen snarare än att ha eleven och lärandet i fokus. Däremot tror jag att Skolverket har en god chans att vara ”auktoriteten på området”. Skolverket kan inte på samma sätt förväntas ha dolda intressen eller ”testa något nytt mest på skoj”. Jag ser alltså framför mig en informationskampanj iscensatt och genomförd av Skolverket, där eleven och lärandet sätts i fokus utifrån hur dagens samhälle ser ut (till skillnad från för bara 10 år sedan.)

Jag skulle säkert kunna skriva ett par hundra sidor till om detta utan att varken jag eller någon annan skulle bli klokare, men jag sätter min tillit till de kloka personer som finns därute. Jag vet att de finns – jag följer några av dem på Twitter:)

Vem definierar skolkulturen?

Läste häromdagen på Twitter (detta fantastiska utvidgade kollegium) om skolkultur. Jag fick inte grepp om hela tråden så jag följer försiktigtvis de egna tankar som tråden satte igång:

Jag har, med förnyad styrka, insett att institutionen skolan till största delen definieras av de som inte är och verkar där. De föräldrar jag träffar vid t.ex. utvecklingssamtal säger att de är oroliga för barnens kunskapsutveckling. Det är för få läxor och prov och för mycket grupparbeten, vilket gör att eleverna riskerar förlora möjligheten att individuellt visa vilka betyg de klarar. Vad är det för fel på vanlig räkning där eleverna får möjlighet att nöta in räknemönster eller diktamen så de kan förbättra sin – i vissa fall miserabla – stavning? Denna situation borde inte vara unik för just mig.

Ibland är det riktigt jobbigt att ständigt bli ifrågasatt i sin profession (i vissa fall nästan förlöjligad). Samtidigt bör man nog se det som en naturlig följd av att de som ifrågasätter aldrig tidigare sett någon verklig förändring inom skolan. Skolkulturen har alltid varit sådan att elever med god minneskapacitet och hög produktionsförmåga har premierats. Kunskaperna har mätts ämnesvis och summativt. Sverige har dessutom historiskt klarat sig bra i internationella mätningar. När resultaten sjunker är det lätt att koppla dessa till den förändring som påbörjades inom skolan i och med LPO 94. Enligt en viss logik kan man mycket väl hävda att försämringen i skolan blev tydlig när förändringen av skolan inleddes – alltså är förändringen orsaken.

Jag vill påstå att detta till största delen beror på att vi har lätt för att assimilera d.v.s. att anpassa iakttagelser till vad vi vet och vad som redan är känt (enkel analogi: eftersom barnet går och lägger sig varje kväll tänker sig barnet att även solen sover om natten). Med andra ord: eftersom jag gått i skolan känner jag skolkulturen och letar efter ”bevis” för att det fortfarande fungerar på samma sätt som det alltid gjort i skolan. När det inte gör det och det samtidigt talas om att skolan försämras drar jag vissa slutsatser och förväntar mig rimligen att man återställer allt till fungerande skick igen.

Den stora följdfrågan blir då: hur förmedlar jag att det inte är möjligt att ”återställa”? Ska skolan fungera måste den vara en bild av samhället och eftersom samhället har förändrats (och inte kommer ändras tillbaka) kan inte skolan undgå att förändras. Denna fråga är nog otroligt mycket större än vad många inser. Lyckas vi inte förmedla allt detta till samhället utanför skolan kommer samhället spjärna emot och anpassningen av dagens skola till samhället utanför kommer att ta otroligt lång tid. Under tiden får vi ett antal elever som kommer lämna skolan väl rustade för en verklighet som inte längre finns. Och det gör mig sömnlös vissa nätter.

Skolans gissa-tävlingar

I förra veckan fick jag, på omvägar, höra att slöjdläraren klagade på mina matte-elever: ”Lär ni er inget på matten?!? 100/4 ska ni bara klara utan räknare!” Jag tog upp detta på nästa mattelektion och – precis som jag förväntade mig: det var inga problem med den enkla divisionen.

Detta är inget nytt fenomen. Det har gjorts undersökningar på detta sedan 90-talet. Eleverna kan inte förmå sig att att använda matten någon annanstans på skolan än i mattesalen. Dessutom har de låsningar med sig som gör att de tappar all logik. De slutar tänka på problemet och börjar istället tänka på vilket svar på problemet läraren nog vill ha. (Det får mig att tänka på en ganska fånig, men träffande ”rolig historia”

Fröken: ”Vad är brunt, har lång yvig svans, äter nötter och hoppar mellan träden?”

Eleven: ”Det låter som det vore en ekorre, men eftersom det är fröken som frågar är det nog Jesus!”)

Jag undrar när under resans gång vi börjar förvrida elevernas upptäckarlust? När börjar vi förvränga deras problemlösningsförmåga till gissa-vad-läraren-tänker-på? Och ännu viktigare: hur rättar vi till det? (för det vill vi väl?!?) Var börjar vi? Det vore intressant att hitta forskning som kan visa var/när detta händer. (Det kanske det finns, men i så fall har den inte gett vidare stor effekt…)

Det jag vet med säkerhet är att vi idag förvränger elever så till den milda grad att de inte kan namnge en såg om slöjdläraren frågar. När jag på mattelektionen ritar en såg på tavlan kan 7:orna säga vad det är (vilket är imponerande med tanke på min ritförmåga), men när slöjdläraren på ett ”verktygsprov” i år 8 har ett foto på samma verktyg svarar de ”Det är ett verktyg att dela trä med.” Eleverna är alltså så rädda för att svara något annat än det svar de tror läraren förväntar sig att de istället framstår som begåvningssvaga. Detta är ohållbart. Eleverna måste börja få förståelse för att den kunskap vi vill bibringa dem är är tänkt som verktyg i livet. Vi får inte agera så att eleverna tror att skolan är en läskig gissa-tävling där den som vinner får betyget A. Vi är bättre pedagoger än så. Det är dags att börja visa det.

Bedömningens makt – part II

Tankarna far vidare och naturligtvis inser jag att  jag har samma makt som tenta-examinatorn. När jag sätter betyg på mina elever i år 9 är min bedömning direkt avgörande för om de ska komma in på gymnasiet eller inte. En felaktig bedömning att någon inte kommer vidare i livet för att dörrar stängs eller att någon får hoppa av sin utbildning för att kunskaperna egentligen inte räckte till. Men hur ska jag bedöma rättvist?

En rättvis bedömning måste först och främst vara en helhetsbild. Varje del ska vägas in, men ingen del får isoleras och bedömas separat. Att sätta poäng på provuppgifter och sedan definiera kvalitéer efter poänggränser är en djupt rotad idioti inom all bedömning – framförallt inom skolan. Visst har skarp gränsdragning sin plats som t.ex. vid åldersgränser, tariffer osv. men ingen kommer kunna övertyga mig om att de kan göra mätningen av kunskap så knivskarp att ett visst poäng ger den totala bilden av duglig/oduglig. Tar körkortsteorin som exempel. Fick höra om en kille som skrev teoriprovet 10 gånger utan att bli godkänd. Det krävdes 52p och han hade 50p,51p, 49p osv. Själva körningen gick som en dans. Var denna kille verkligen så mycket sämre bilförare än grannen med 52p att han inte borde släppas lös i trafiken, medan grannen gavs fullt förtroende? Varje kuggning kostade honom tid och pengar för att göra om försöket – för att inte tala om vad det slet på självkänslan!

Kostnaden som effekt av ett felaktigt betyg märks kanske inte direkt (förlorad inkomst för att du måste plugga längre än kompisarna), men tiden och självkänslan är direkta effekter även i skolan. Tyvärr kommer jag aldrig att vara felfri vid min bedömning av elevers kunskaper, men sparka mig om jag använder ett visst antal poäng på ett prov (som dessutom görs på tid) som avgörande måttstock på elevens förmågor!